It's just stuff, but still so many memories attached to them. Feels like it's the memories I'm throwing away.
I keep saying to myself it has to be done, these things are never used and never ever will be used again and we don't have the room anymore. Tough for a nostalgic freak but relieving and absolutely neccesary also. I don't want to be a person with a messy attic storage (they tend to become messy when the inflow is exceeding the outflow...) I like the idea of everything arranged and labelled on nice shelves, neat and tidy and for that I have to be able to get rid of things in a much higher degree than now.
Also, I don't want to be attached to things, it just feels wrong.
Hence, one step closer today.
Gjorde mig av med en massa grejer idag.
Det är bara saker, men ändå så många minnen knutna till dem. Känns som det är minnena jag slänger.
Jag säger till mig själv att detta måste göras, sakerna används aldrig och kommer aldrig någonsin att användas, plus att det finns inte plats längre. Tufft för en nostalgiker men befriande och absolut nödvändigt också. Jag vill inte vara en person med ett rörigt vindsförråd (de har en tendens att bli det när inflödet överstiger utflödet...) Jag gillar iden med att ha allt i ordning, uppmärkt på fina hyllor, snyggt och pydligt och då krävs det att man kan göra sig av med grejer i en mkt högre utsträckning än nu.
Dessutom vill jag inte vara fäst vid saker, det bara känns fel.
Således, ett steg närmare idag.
