Visa

My husband did not get the H1B-visa which was applied for earlier this year. We have been waiting a long time now and started to be concerned, and two days ago we got the message from the lawyer.

The plan now is to apply for an L-visa, a visa which was not an option from the beginning as my husband had to have been working one year for the company outside the US before being eligible. But in October he has worked one year and actually from my point of view an L-visa is much better, because I can work too!

Min man fick inte det H1B-visum som ansöktes om tidigare i år. Vi har väntat länge nu och började bli oroliga, och för två dagar sedan fick vi beskedet från advokaten.

Planen nu är att söka ett L-visum, det visumet var inget alternativ från början för min man var tvungen att ha jobbat ett år på företaget utanför USA för att kvalificera.

Men i oktober så har han jobbat ett år och från mitt perspektiv är ett L-visum mycket bättre för jag får också jobba då!

No good sign

How is this going to end?

I'm in the States now, lovely weather, lovely surroundings. 

I get to spend time with my children. Everything is perfect if you look at it from outside.

There is nothing to complain about.

But my thoughts are totally elsewhere. 

What's wrong with me?

Hur ska detta sluta?

Jag är i USA nu, underbart väder, underbar omgivning.

Jag får spendera tid med mina barn. Allt är perfekt utifrån sett.

Det finns inget att klaga på.

Men mina tankar är totalt nån annanstans.

Vad är det för fel på mig?

Don't want to leave

Leaving for five weeks in the States next Sunday but honestly, I don't want to right now.

I'm sitting in a newly built, wonderful house, designed by myself, next to the Sea and how could anyone in my shoes possibly want to be anywhere else but here? This is my paradise.

I've obviously put too much feelings into this summerhouse project to be able to think straight right now. Every inch in this house has been planned in my head for the last three years and for the last year the construction process has been on me to coordinate. 

The whole summerhouse project is part of a "Big Life Plan" me and my husband made eight years ago, a plan that included a living-abroad-future with a summerhouse here as our Swedish home base that we can always be able to return to. 

I love this place and everything about it. Three weeks ago I could start calling this house my home and I have found a peace of mind here I haven't felt anywhere else. Sucks having to leave when I finally started to stress down from years of running around...

Åker fem veckor till Staterna nästa söndag, men ärligt så vill jag inte just nu.

Jag sitter i ett nybyggt, underbart hus som jag själv designat, vid havet och hur kan någon i mina skor vilja vara någon annanstans än här just nu? Detta är mitt paradis.

Jag har tydligen lagt alldelens för mycker känslor här för att kunna tänka klart just nu. Varje centimeter är planerad i mitt huvud under de senaste tre åren och det senaste året så har byggnationskoordineringen legat på mig.

Hela sommarhusprojektet är del i "Den Stora Livsplanen" jag och min man gjorde för åtta år sedan, en plan som inkluderade ett liv utomlands med ett sommarhus i Sverige som hemmabas att alltid kunna återvända till.

Jag älskar det här stället och allting här. För tre veckor sedan kunde jag börja kalla detta hus mitt hem och jag har under den här tiden fått en ro i själen jag aldrig känt någon annanstans. Det suger att behöva åka härifrån efter att jag äntligen börjat stressa av efter år av att jaga runt. 

Big Girl?

I'm a big big girl in a big big world it's not a big big thing...

My ability to plan?

A week lacking sleep has reached wonderful friday. 

I'm in the best kind of mood.

The sun is shining outside, but I've been inside all day trying to stucture up the mess we're living in right now. I'm very thankful to the kind relative visiting today, making the children focus on other things than "helping me pack moving boxes" (sweet but very ineffective).

I have realised there are only two weeks left until we move in to our summerhouse (a pitstop before the Big Move). 

My husband realised this about three weeks ago. 

I have told him to calm down, I have everything under control, right!? 

I even booked a ski-trip to the mountains, me and the kids leaving sunday, while my husband is going to the US in business.

A winter without skitrip? Never! (Gave my husband some headache that day I booked...)

Oh, and did I mention I haven't packed for the ski-trip yet and done the cooking I'm supposed to for the trip?

En vecka med avsaknad av sömn har nått underbara fredag.

Jag är på ett strålande humör.

Solen skiner ute, men jag har varit inne hela dagen och försökt strukturera upp röran vi lever i just nu. Jag är mycket tacksam för den släkting som besöker oss idag och får barnen att fokusera på annat än att "hjälpa mig packa flyttkartonger" (gulligt men ineffektivt).

Jag har insett att det bara är två veckor kvar tills vi flyttar ut till vårt sommarhus (ett pistop före den Stora Flytten).

Min man insåg detta redan för tre veckor sedan.

Jag har sagt åt honom att lugna ner sig, jag har läget under kontroll, ju!?

Jag har t.o.m. bokat en skidresa till fjällen, jag och barnen åker på söndag, medan maken åker till USA i jobbet.

En vinter utan skidresa? Aldrig! (Gav min man huvudvärk den dagen jag bokade...)

Åh, skrev jag att jag inte packat för skidresan ännu och inte lagat maten jag lovat till resan än?

Cleaning up

Got rid of a lot of stuff today

It's just stuff, but still so many memories attached to them. Feels like it's the memories I'm throwing away. 

I keep saying to myself it has to be done, these things are never used and never ever will be used again and we don't have the room anymore. Tough for a nostalgic freak but relieving and absolutely neccesary also. I don't want to be a person with a messy attic storage (they tend to become messy when the inflow is exceeding the outflow...) I like the idea of everything arranged and labelled on nice shelves, neat and tidy and for that I have to be able to get rid of things in a much higher degree than now. 

Also, I don't want to be attached to things, it just feels wrong. 

Hence, one step closer today.

Gjorde mig av med en massa grejer idag.

Det är bara saker, men ändå så många minnen knutna till dem. Känns som det är minnena jag slänger.

Jag säger till mig själv att detta måste göras, sakerna används aldrig och kommer aldrig någonsin att användas, plus att det finns inte plats längre. Tufft för en nostalgiker men befriande och absolut nödvändigt också. Jag vill inte vara en person med ett rörigt vindsförråd (de har en tendens att bli det när inflödet överstiger utflödet...) Jag gillar iden med att ha allt i ordning, uppmärkt på fina hyllor, snyggt och pydligt och då krävs det att man kan göra sig av med grejer i en mkt högre utsträckning än nu.

Dessutom vill jag inte vara fäst vid saker, det bara känns fel.

Således, ett steg närmare idag.

My roll

I'm not done quite yet defining my new roll and being comfortable in it.

It's been about four months now without my own business and a lot of my time has been spent planning the relocation to the US, spending January in the US, catching up in mother-child time and also some other unfinished projects. 

I've kept myself busy.

Lately, though, it has become more and more clear to me that I'm going to be a housewife/SAHM for quite some time. It all depends on the VISA process, but to be realistic, at least a year, maybe two...

While my husband's career is skyrocketing, my own is a big fat questionmark right now.

And for sure, these four months have proven that whiping off the refrigerator from small cute fingerprints two times a day is not inspiring me. I leave them there feeling bad about not having an excuse anymore.

Be with my kids, yes please. Housework, no thank you.

Selling my business generated money, but the fact of not getting a paycheck with my name on every month  is making me feel smaller than I want to feel.

I hope time will make my housewife self esteem grow.

Industrial country problem, I know. That alone can make me sick...

Jag är inte riktigt färdig ännu med att definiera och känna mig trygg i min nya roll.

Det har gått ungefär fyra månader nu sedan jag sålde mitt företag och mycket av min tid har gått åt till att planera USA flytten, spendera januari i USA, komma ikapp i mamma-barn tid och även andra oavslutade projekt. 

Jag har hållit mig sysselsatt.

På senare tid har det dock gått upp för mig mer och mer att jag kommer att vara hemmafru ett bra tag. Allt hänger på VISA processen, men realistiskt, åtminstone ett år, kanske två...

Medan min mans karriär pekar rakt upp är min ett ända stort frågetecken just nu.

Och med all säkerhet har dessa fyra månader bevisat att torka bort små gulliga fingeravtryck på kylskåpet inte inspirerar mig. Jag lämnar dem där och mår dåligt över att inte ha någon ursäkt att göra så längre.

Vara med mina barn, ja tack. Hemarbete, nej tack.

Att sälja mitt företag genererade pengar, men det faktum att det inte kommer in ett lönekuvert med mitt namn varje månad får mig att känna mig mindre än jag vill.

Jag hoppas tiden kommer få mitt hemmafru-självförtroende att växa.

I-lands problem, jag vet, bara det kan få mig att må illa.